När Öland blev torrt

Det djupa diket här bakom visar att Öland varit blött. Hur blött vittnar de forntida människornas bosättningar om. De låg med få undantag på gamla strandvallar och åsar, eftersom det övriga landskapet ofta var för blött för att bosätta sig på. Samtidigt blev våtmarkerna med tiden viktiga för försörjningen, inte minst för produktion av hö till djuren. Återkommande översvämningar hade en viss gödningseffekt på de magra slåtterängarna. Men när befolkningen ökade, växte behovet av odlingsbar mark. Efter utmarksdelningen på 1810-talet tog dräneringen av ön fart. Mer än hälften våtmarkerna dikades ut via miltals av nygrävda diken och uträtade åar. Bara under seklets fyra sista decennier tömdes fem procent av Ölands yta på sitt vatten. Fram till slutet av 1940-talet hade ett trettiotal av öns våtmarker och grunda sjöar, försvunnit.  Öland hade på ett drygt sekel förvandlats från Sveriges kanske mest vattenrika landskap till ett av de mest torra. Idag utgör bara knappt 4 % av öns yta sjöar och våtmarker. Det är mindre än hälften av riksgenomsnittet.